Foderskola del 6 - hur räkna ut foderstaten?

I tidigare delar av foderskolan har du kunnat läsa om olika fodermedel och deras näringsinnehåll och lämplighet i en hästfoderstat, samt om olika typer av hästar och deras näringsbehov. Nu är det dags att koppla ihop dessa kunskaper till hur man bör tänka när man sätter ihop foderstaten.

Helt grundläggande för all foderstatsberäkning, antingen avancerad sådan via olika datorprogram eller väldigt enkel med penna, papper och miniräknare, är att det grovfoder man tänker använda är analyserat, så att man känner till hur mycket energi, protein och mineraler (Ca, P, Mg) det innehåller.

Utan den kännedomen finns det ingen mening med att räkna på någon foderstat, eftersom man då måste räkna på gissningar och antagna värden, som kanske inte alls stämmer med det grovfoder man utfodrar med i verkligheten. Konsekvenserna av det kan bli över- eller underutfodrade hästar och det kan bli både dyrt och svårt att rätta till.

Måste känna till näringsinnehållet

Utan analys på grovfodret går det inte att göra en riktig foderstat. Foto: HNS

För att sätta ihop en foderstat i praktiken behöver man alltså först ta reda på vallfodrets näringsinnehåll. Många foderproducenter bifogar en analysrapport på det hö eller inplastade vallfoder de producerar och säljer, och då är det helt enkelt bara att läsa av de värden man behöver.

Ibland finns det ingen analysrapport, utan man får själv ta ut ett prov och skicka till ett foderlaboratorium för analys. Det viktigaste att tänka på när man tar ut ett prov är att det skall representera hela foderpartiet. Det är alltså ingen mening med att ta ett enstaka prov från en enda inplastad bal eller höbal, då visar analysrapporten bara värdet för det enstaka provet, som kanske inte alls representerar resten av foderpartiet.

Hur man gör för att ta ut ett prov på rätt sätt kan Du läsa mer om i exempelruta 1 eller under rubriken Provtagning för analys på HästSverige.

Vad är viktigt att veta?

När analysrapporten sedan kommer från foderlabbet är det många som kliar sig i huvudet. Vad skall man titta på för några värden, egentligen?

Det första man bör titta på är hur mycket smältbart råprotein (g smb rp) och hur mycket omsättbar energi (MJ) det finns i fodret, antingen per kg foder eller per kg torrsubstans, det spelar ingen roll så länge båda värdena är i samma enhet, dvs både energi och smb rp skall vara per kg foder, eller per kg ts.

Sedan tittar man på balansen mellan protein och energi i fodret genom att dividera mängden smb rp med mängden MJ. Om resultatet blir runt 6, så passar fodret bra till vuxna hästar som inte ger di eller är högdräktiga. De har nämligen samma balans mellan smältbart råprotein och energi i sitt näringsbehov, och det blir då väldigt enkelt att sätta ihop en hästvänlig och ekonomisk foderstat.

För de flesta vuxna hästar som inte presterar mycket hårt räcker det i allmänhet att utfodra hästen med endast sådant vallfoder och mineralfoder. Med en så bra balans kan man faktiskt ”utfodra med ögat”, dvs avgöra vilken mängd vallfoder hästen behöver genom att utvärdera hästens hull, så länge man håller sig till grovfoderregeln, det vill säga minst 1 kg ts per 100 kg kroppsvikt och dygn, helst mer.

Detta eftersom man via analysvärdena vet att fodret innehåller tillräckligt mycket protein. Om man ”utfodrar med ögat” utan att känna till innehållet av energi och protein i vallfodret är det en gissningslek, och man är inte medveten om bristerna i vallfodret förrän det är för sent – till exempel då hästen har tappat muskelmassa för att proteininnehållet i vallfodret var för lågt. Via analsyrapporten blir man medveten om dessa brister direkt och kan förebygga dem.

Ston med föl som diar samt unghästar behöver alltid högre värden av protein och energi i sitt grovfoder än vuxna hästar. Foto: Carin Wrange

Om balansen mellan smältbart råprotein och energi blir över ca 7, så passar fodret bäst till avelsston och växande unghästar, men det kan också användas till vuxna hästar.

Det kan innebära att vallfodergivan måste begränsas till lättfödda hästar, och då bör man komplettera med halm i foderstaten.

Halm räknas också som ett grovfoder, och samma grovfoderregel gäller, minst 1 kg ts grovfoder per 100 kg kroppsvikt och dygn.

Blir balansen mellan smb rp och MJ lägre än 5,5-6, så kommer vallfodrets proteininnehåll inte att räcka för att tillgodose hästens behov av protein, utan att samtidigt ge ett energiöverskott i foderstaten. I de fallen kommer vallfodret att behöva kompletteras med ett proteinrikt foder.

Förstahandsvalet är då ofta lucern (hackelse eller pellets), eftersom det är ett grovfoder, men det kan också behövas mer proteinkoncentrerade fodermedel om proteininnehållet i vallfodret är mycket lågt (se Foderskolan del 4).

Kolla balans mellan kalcium och fosfor

Denna enkla division ger alltså en första indikation på vilken balans det finns mellan smältbart råprotein och energi i vallfodret, vilket i sin tur ger en hint om till vilken hästkategori fodret passar bäst. Utifrån balansen mellan smältbart råprotein och energi i vallfodret kan man då också avgöra vilken typ av foder man behöver komplettera foderstaten med, om det alls behövs något tillägg av annat foder.
 
Nästa sak som är klok att göra, är att räkna ut balansen mellan Ca och P. Det gör man genom att didvidera Ca-innehållet med P-innehållet, även dessa värden kan vara per kg foder eller per kg ts, men båda värdena skall ha samma enhet. Kvoten skall då vara över ca 1,2, det vill säga det bör alltid finnas mer kalcium än fosfor i foderstaten.

Det är oftast så i vallfoder, att det finns mer Ca än P i fodret, men ibland är det tvärtom och det behöver man känna till så att man väljer rätt mineralfoder, som då kompenserar bristerna eller obalanserna i mineralinnehållet i vallfodret. Om man använder sig av lucern i foderstaten, och räknar ut Ca/P-kvoten i den totala foderstaten, kommer man ofta att hamna på Ca/P-kvoter på ca 2,3-över 3. Detta är inte något problem så länge hästens behov av fosfor är uppfyllt.

Ange per kilo foder

Vid utfodring av hösilage är det bra att väga givorna och känna till torrsubstanshalten. Foto: Carin Wrange

När man sedan räknar ut en foderstaten, så använder man värdena på analysrapporten per kg foder. De flesta analysföretag lämnar värden både per kg torrsubstans och per kg foder. Värdena som anges per kg torrsubstans använder man när man vill jämföra två olika vallfoder som har olika ts-halt, till exempel ett hö och ett hösilage.

Dessa två fodermedel innehåller ju olika mängd vatten, så om man jämförde värdena per kg foder med varandra så skulle jämförelsen bli missvisande och oftast till hösilagets nackdel, som då ser ut att innehålla mycket mindre energi och näring än hö. Så är inte fallet – vallfodrets näringsinnehåll beror ju på hur gamla växterna är vid skörden, inte på om man skördat vallen som hö eller hösilage (se Foderskolan del 3).

Värdena per kg ts är jämförbara för olika fodertyper just för att man räknat bort vattnet i fodret. Men, när vi utfodrar hästen ger vi ju den inte bara torrsubstansen utan fodret som det är, med dess vatteninnehåll. Därför används värdena på till exempel energi och Ca (och alla andra näringsämnen) per kg foder när man räknar ut foderstaten.

  
När man räknar ut själva foderstaten till hästen så börjar man med grovfodret. Mängden grovfoder hästen behöver räknar man ut genom att använda sig av torrsubstanshalten i fodret och grovfoderregeln som lyder minst 1 kg ts per 100 kg kroppsvikt och dygn.

Till grovfoder räknas också halm, som därför också kan räknas in i denna regel, men det är främst något man bör göra med hästar som är feta och som behöver gå ned i vikt. Andra hästar bör få sitt grovfoderbehov täckt av vallfodret (hö, hösilage, ensilage, bete), och utöver det även få tillgång till halm att tugga på.  Du ser ett exempel på hur man kan räkna i exempelruta 2. Tycker man att det är krångligt att räkna, kan man ta hjälp av ett foderstatsprogram, som dels finns att köpa, dels finns fritt tillgängliga på Internet.

 
Analysrapporten har alltså sitt värde i att den innehåller basinformation om hästens viktigaste foder. Genom att räkna ut balanser och kvoter får man snabbt en ganska bra indikation på hur väl just det vallfodret kan täcka hästens behov, och vilka fodermedel man behöver komplettera foderstaten med, om det alls behövs något. På så sätt är analysen värdefull såväl hästhälsomässigt som ekonomiskt.


Läs mer om Tolkning av analys på HästSverige.
 
I nästa del av Foderskolan skall vi titta närmre på hur man via hullbedömning avgör om foderstaten stämmer med hästens energibehov.
 
Fritt tillgängligt foderstatsprogram finns på HästSverige:

Vid provtagning i färdiga inplastade balar är det bäst att använda en så kallad höborr. Foto: Cecilia Müller.

Exempelruta 1 – ta ut prov på rätt sätt:
-För höbalar gäller att man bör öppna 10-12 st och försiktigt ta ut prov från dem (dra ej ut tussar ur oöppnade balar), som man sedan klipper ned i mindre bitar och blandar om. Av detta tar man ut ca ½ - 1 kg och skickar till laboratoriet för analys.
-  För inplastade balar kan man med fördel använda sig av ett ensilageborr, som man tar ut borrkärnor med från 3-4 balar i partiet. Hålen efter borret tejpar man sedan igen direkt med ensilagetejp (inte silvertejp, den är inte UV-ljusbeständig), så håller sig syret utanför balen och fodret blir inte förstört. Kan man inte få tag på ett ensilageborr så kan man ta ut prov från de 3-4 första balarna man öppnar, proverna stoppar man då i plastpåsar som försluts och förvaras i frysen till dess att man öppnat och tagit prov från 3-4 balar. Då gör man på samma sätt som med höprovet, det vill säga klipper ned proverna i mindre bitar och blandar om, innan man tar ut ½ -1 kg och skickar till foderlabbet.
-  Oavsett vilken typ av foder man tar prov från behöver man också skicka med en följesedel, det vill säga ett formulär som talar om för laboratoriet vad man önskar få analyserat. Dessa kan man skriva ut från analysföretagens hemsidor eller rekvirera tillsammans med provpåse från analysföretagen.

Ge inte för små mängder grovfoder till hästen. Minst 1 kg torrsubstans till 100 kg häst per dygn. Foto: Carin Wrange

Exempelruta 2 – räkna ut minsta mängden grovfoder:

En häst som väger 500 kg och är i normalhull skall få minst 1 kg ts/100 kg varje dygn.
Det blir 1 kg ts*500/100= 5 kg ts grovfoder varje dygn, oavsett om den får hö eller hösilage.
För att räkna ut hur mycket hö eller hösilage de 5 kg ts motsvarar i kg foder så dividerar man ts-givan med ts-halten:
Ts –halten i hö är 84 %:
 5 kg ts motsvaras av 6 kg hö (5 kg ts/0,84= 6).
Ts-halten i hösilage kan variera, men i detta exempel räknar vi med 63 % ts-halt:
5 kg ts motsvaras av 8 kg hösilage (5 kg ts/0,63).

Observera att detta är den minsta tänkbara mängden grovfoder hästen skall få, så det är en fördel om den kan utfodras med större mängd än minimigivan. Halm är också ett bra komplement för sysselsättning, utöver vallfodergivan.
 

Ordlista:
Ca
– förkortning för kalcium.

Foderstat – den mängd och fördelning av foder som hästen får under ett dygn, oavsett om det är baserat på en uträkning eller inte.
Lucern – är en baljväxt som odlas och skördas för tillverkning av pellets eller hackelse. Är ett proteinrikt vallfoder.
Megajoule (MJ) – den enhet som man anger energi i för både hästens behov och för energiinnehållet i foder.
P - förkortning för fosfor.
Smältbart råprotein eller smältbart protein – anges i gram och är den andel av proteinet i ett foder som hästen kan tillgodogöra sig. Förkortas g smb rp.
Torrsubstanshalt – förkortas oftast ts eller ts-halt, beskriver hur mycket torr substans och hur mycket vatten det finns i ett foder. Om ts-halten är 70 % är vattenhalten 30 % (summan är alltid 100 %).

Foderskolan har varit publicerad i Hästmagazinet