Månadens profil januari 2018

Ulrika Pernler är dressyrryttaren som föll pladask för working equitation vid första tillfället. Nu är hon såväl aktiv tävlingsryttare som domare och organisatör av den i Sverige relativt nya ridsportgrenen.

Läs om hennes tankar kring hästar i allmänhet och working equitation (WE) i synnerhet som Månadens profil under januari.

Ulrika Pernler och Unico på träning i Kulla-Vretas ridhus. Foto: Elke Hartmann

- Jag blev helt fascinerad av WE första gången jag såg det under en uppvisning 2009. Min första tanke var att ta med det till ridskolan där jag jobbar för att kunna erbjuda eleverna att prova på den nya grenen.

Men det blev mycket mer än så för Ulrika. Hon är idag en av de mest rutinerade svenska ryttarna inom WE, hon är utbildad domare inom sporten och håller även i utbildning av andra domare. Men framför allt är hon en inspiratör som vill få ryttare på alla nivåer att testa.
Working equitation (WE) som ridsportgren utvecklades på 1990-talet i Italien. De olika delmomenten som ingår är dressyr, teknik och speed (se länk till faktaruta längre ned).
 
- För mig är WE världens bästa träning. Den är både lösgörande, samlande och utförs med korrekta rörelser vilket jag vill ge både ridskoleelever och privatryttare chansen att testa.

Ulrika Pernler rider Unico (th) under invigningen till EM i ridsport 2017. Foto: Hanna Heinonen

Ulrika hade tidigare en varmblodig dressyrhäst hemma i stallet, men bestämde sig för att köpa en lusitanohäst när hon började träna WE. I Strängnäs hittade hon Unico, då 10 år, som var välmeriterad tävlingshäst.
- Han hade bland annat tävlat EM på Sardinien några år tidigare och kunde allt jag ville ha. Tyvärr var han inte helt ren vid veterinärbesiktningen men jag chansade och köpte ändå.

Unico flyttade till Uppsala ponnyklubbs stall i Uppsala och efter en tids rehabilitering kunde Ulrika börja rida honom igen. Hon tränade till en början för Charlotta Ingvarsdotter, en av få tränare inom WE i landet, och det gick snabbt framåt. Efter ett halvår red hon sin första tävling och började direkt på medelsvår nivå.
- Jag upptäckte snabbt många fördelar med lusitanohästar. De är avlade för den typ av arbete som ingår i WE, de klarar av att hålla ihop kroppen och de har fin energi och en fantastisk arbetslust.

Permanent WE-bana hos Uppsala ponnyklubb

Tävlingar inom WE kräver en lydig och vändbar häst. Här visar Ulrika olika moment.

Hemma på ridskolan finns numera en permanent hinderbana för WE där träningar på alla nivåer kan hållas. Banan nyttjas av såväl ridskolans elever som privata ekipage från andra stallar. Både Ulrika och hennes syster Gabriella Pernler håller träningar inom WE. Det arrangeras även tävlingar  på anläggningen.

För de minst rutinerade WE-ryttarna sker alla övningar enbart i skritt och det spelar ingen roll vilken ras eller storlek som hästen/ponnyn har. Genom de moment som ingår på en bana tränas eleverna att svänga, stanna, rygga och passera över till exempel en träbro, öppna och stänga grindar eller rida serpentin.
- Det är en rolig dressyr för alla ryttare och det viktigaste är att hästen är ridbar och lydig. Vissa hästar kan behöva vänja sig vid att passera bredvid och över hinderna men det brukar sällan vara några större problem.
Ulrika arbetar aktivt för att sprida sporten över hela Sverige och har rest runt till flera distrikt för att berätta och visa hur WE går till. Hon håller också i domarutbildningen och i nuläget finns ett 20-tal utbildade, varav åtta får döma på högsta nivån.
- Sporten är än så länge störst i Mälardalen och 2013 drog vi igång Mälarcupen, en serie med fem tävlingar där man behöver vara med på minst tre för att få räkna ett slutresultat. Första året var det 25 ekipage som deltog och under 2017 var det ett 60-tal, så sporten växer stort.

Lärde sig rida hos Gertie Berglund

Med Dartagnan Dos Pardinhos siktar Ulrika Pernler mot svår klass. Foto: Hanna Josefsson

Idag har Ulrika köpt ännu en lusitano, den nioåriga Dartagnan Dos Pardinhos, som hon siktar högt med inom WE. Hon tränar numera för Paulo Bastos, portugisisk tränare bosatt i Sverige. Tillsammans med honom har hon också ett samarbete för att importera hästar för vidare utbildning och försäljning. Hennes trotjänare Unico, som tog henne in i sporten, är numera utlånad för träning på lägre nivå.

Det var pappa Lars Pernler som fick systrarna Ulrika och Gabriella att börja rida när de var tio respektive sex år. Ulrika hade innan dess lagt sin tid och energi på gymnastik upp till elitnivå. Hästar fanns med i släkten både genom farfar Sven Pernler som var militär och morfar Lennart Melchert som  hade hästintresse hela sitt liv och som till och från huserade på Strömsholm.

Fuxvalacken Picador var Ulrikas första häst. Tillsammans tävlade de dressyr under många år. Foto: Privat

Systrarna fick börja rida hos Gertie Berglund som i början av 1970-talet hade grundat Uppsala ponnyklubb på gården Eke strax utanför Uppsala. Där fanns ponnyer i olika storlekar och flickorna fick en grundlig utbildning i både hoppning och dressyr. Gertie var generös med att låta eleverna tävla ponnyerna och Ulrika var mest intresserad av dressyr medan Gabriella helst hoppade. Ulrika red bland annat ponnyn Viktor som hon tävlade upp till elitserien i dressyr och lillasyster som så småningom också sadlade om till dressyr red några år senare lag-SM på egna ponnyn Sonette.

Även om familjen stöttade systrarnas ridning så fick de själva spara ihop pengar när det var dags att köpa häst. Ulrika hade fattat tycke för 2-åringen Picador, en fux med bläs som dressyrryttaren Yvonne Sjödin förmedlade.
- Jag hade sparat ihop 25 000 kronor och det räckte både till häst och en del utrustning. Men det var ju egentligen helt galet att låta mig rida in en häst själv. Jag ramlade av den nästan varje dag i början men till slut blev det ordning på honom och vi tävlade upp till medelsvår dressyr.

Började tidigt undervisa

Ulrika njuter varje dag när hon får jobba med sin lusitano. Här med Dartagnan Dos Pardinhos. Foto: Max Pernler

För Ulrika var det inte enbart ridningen som lockade, hon ville undervisa också och började med det redan som 15-åring. När Uppsala ponnyklubb 1987 flyttade till ny anläggning var Ulrika 17 år och hade siktet inställt för framtiden. Hon ville jobba på en ridskola och har gjort det sedan hon slutade gymnasiet.

Idag är ridskolan föreningsdriven av Uppsala ponnyklubb och systrarna Pernler är två av många anställda, med Gabriella som chef för verksamheten. Pappa Lars finns också med på ett hörn i egenskap av ordförande för klubben.
Uppsala ponnyklubb är en av de största klubbarna i Uppland med över 700 medlemmar. De flesta rider på ridskolan men klubben har även många tävlingsryttare inom olika grenar.

Ridskolan har över 600 elever per vecka och många, cirka 250, är vuxna. Att ha elever i olika åldrar och med olika behov ställer stora krav på verksamheten. Ulrika betonar att det viktigaste är att utveckla ryttaren oavsett vilken häst de sitter på. Men för de elever som på sikt vill skaffa egen häst eller ponny har de särskilda träningsgrupper där man förutom ridningen även får vara med på andra aktiviteter och lära sig mer om hur hästar ska skötas och utfodras.

- Vi lägger också mycket energi att skapa en bra stämning på ridskolan, till exempel hur man ska vara mot varandra både i stallet och på olika sociala medier. Många av våra tidigare elever arbetar idag inom hästnäringen och det känns roligt att vi har kunnat ge dem grunden här på ridskolan, säger Ulrika.

Fakta working equitation

Fem frågor till Ulrika Pernler

1. Vart vänder sig den ryttare som vill börja träna WE?
Idag finns det grenledare i många av Sveriges distrikt inom ridsportförbundet, så kontakta ditt eget distrikt. Man kan också vända sig till SvRF, på deras hemsida finns en flik för Working Equitation med information. Det finns även facebookgruppen We love WE med information om träningar och andra aktiviteter.
2. Vad är svårast att lära sig inom WE?
Det är nog hur man ska rida alla de olika hindren. Det finns många hinder och de genomförs på olika sätt beroende på vilken nivå man tränar och tävlar. Man får helt enkelt ta ett hinder i taget och lära sig vartefter. Det är också viktigt att välja en tränare som är väl insatt i grenen så man lär sig rätt från början. Alla hinder finns beskrivna i hinderbilagan som hör till WE.s Tävlingsreglemente. Alla reglementen hittar man också på SvRF:s hemsida.
3. När du dömer dressyr respektive WE, vad är den stora skillnaden?
Rent bedömningsmässigt vad det gäller häst och ryttare så är det inte så stora skillnader. Jag tittar på samma saker, rena gångarter, balans och bärighet, ryttarens inverkan och så vidare. När jag dömer hindermomentet i WE tillkommer själva genomförandet av hindret också. Så till exempel om det är grinden jag ska bedöma så tittar jag på förutom på form och rena/rätt gångarter, på anridningen, övergången, halterna, hur ekipaget tar sig igenom grinen, öppnar och stänger, samt hur övergången efteråt blir. Rätt många moment ingår i en bedömningspunkt. Man använder samma skala som i dressyren, 0-10. En stor skillnad är att barn och vuxna tävlar mot varandra och att det inte finns några kategoriindelningar. Vuxna får också rida på ponny.
4. Du har skrivit motion om lättridning inom dressyr. Berätta varför!
Det finns två skäl. Idag föds det upp väldigt rörliga och utvecklingsbara hästar. Jag vill ge dem som utbildar dessa hästar möjlighet att rida lätt i tävlingsmomentet för att inte sätta onödiga spänningar i hästen och kanske begränsa rörligheten på grund av att man måste sitta ner på en rygg som inte är tillräckligt musklad ännu. Jag tror det kan göra hästarna mer hållbara och framförallt behålla glädjen i arbetet. Förr var hästarna så tydliga med vad de orkade och inte. Idag klarar hästarna av mer än vad de egentligen orkar. Den andra aspekten är för ryttarens skull. Idag finns ett väldigt storts spann på ekipagen i en lätt klass, från amatören som tävlar ett par gånger om året till proffset som visar upp en häst som ska uppåt i klasserna. Jag ser ofta ekipage som kämpar med nedsittningsomentet vilket skapar mycket spänningar för både ryttare och häst. Jag tror att ridningen för dessa ekipage skulle bli mycket mer harmonisk under lättridning. 
5. Vid invigningen av EM 2017 fanns du och Unico med. Vad gjorde ni?
Ja det stämmer, det var ett väldigt roligt äventyr att vara med på. Ylva Hagander från Svenska Lusitanosällskapet frågade om jag ville delta i invigningen av EM i Göteborg och jag svarade ja direkt eftersom Unico älskar att få visa upp sig och jag älskar att klä ut mig. Vi var fyra ryttare utklädda till ABBA som red våra lusitanos i finalnumret av invigningen. Självklart red vi till ABBA:s musik och det var väldigt hög volym. Owe Sandström som sydde riktiga ABBAS kostymer var på plats och regisserade samt klädde upp oss. Vi repeterade några dagar i förväg och det var fantastiskt kul att vistas där och att få rida på den stora arenan. På kvällen för invigningen 21 augusti var det runt 22 000 personer på läktarna. Det var ett otroligt tryck och vi hade roligt varenda sekund. När min häst Unico hörde att det var ”vår” musik som startade så satte han fart och nästan trängde sig genom ryttargången in på arenan.